Snart iaf...................

Tiden springer iväg och snart får jag ÄNTLIGEN lite nytt sällskap. Tacka vet jag att hon är en hon och inte en han, hoppas det ska underlätta våra dagar tillsammans. men vem vet. Jag vet ialla fall att mitt svenska sällskap landar om 4 veckor. Du är varmt välkommen Sandra Margareta Hedberg. Lets enjoy the Summer!

En lång historia. Vart tog slutet vägen? Blir det så något slut? Historien kommer imorn kväll

Jag är hög på socker, alkohol är inget för mig. Jag har just fått en cykel i födelsedagspresent, bil är heller inget för mig. Kärlek däremot mina vänner, det gillar jag skarpt. 100 procent säkerhet, det är något för mig

Jag har de senaste dagarna skrivit på tangenter som inte innehåler å,ä och ö. Av ren vana fortsätter jag göra det även fast jag egentligen inte behöver. Efter en vecka av hjärnceller som brunnit, svordomar för det ena och det andra, har min dator tagit sig upp ur kistan för att leva med mig ännu en stund. Tur man har en värdmamma som inte ger upp. Jag såg begravningen framför mig. Inte längre. Min dator lever, det tackar jag Kim för

Jag har aldrig ändrat mig som jag gjorde idag. All by a sudden. Från ingenstans. Alla pusselbitar föll på plats. Några personer finns det att tacka. Får dock bli en senare historia.

Jag har, som många vet, de senaste 4 åren velat bli polis. Jag har alltid gillat intrycket av sättet som dem arbetar på. Kommunicera med människor har alltid varit något for mig, särskilt det senaste 1 och ett halvt åren. Har alltid sett mig själv som en lättgörlig person, inte blyg och gillar att dela saker med andra människor.
Efter dagens lilla tripp till de "minderårigas fängelse" och ännu en fantastisk människa, som verkligen visste vad han pratade om, insåg jag att jag inte alls hör hemma i polisens kretsar. 

6 måndader i detta land har gjort mycket, på alla satt och vis. Kankse var det detta som krävdes för att jag skulle se hur långt jag kunde nå, vilka gränser som kunde nuddas innan man, med säkerhetslinor, hann rädda sig själv från att falla över kanten. Jag vet mycket väl att det första 2 månderna var väldigt vingliga. Ett tag kändes det som att man gick på lina. Lyfte man den ena foten för snabbt så vinglade man, andades tungt i väntan på att nervsignalerna skulle gå ända från hjärnan och tillbaka till foten igen sa att man kunde sätta ner den. Vissa dagar var linan tjockare och det var lättare att stå på den. På något vis känns det som att linan växte för var dag som gick. Den växte inte alls mycket men tillräckligt for att den idag ska kunna finnas där som ett tjockt rep som verkligen kan dra en upp om någon knuffar en.

Vad jag forsöker säga är att tiden här, med allt vad kommunikation och respekt har lärt mig, sa tror jag att mitt jobb numera kommer inrikta sig på att hjälpa barn/ungdomar. Barn som behöver bli respekterade och få chansen att få förklarat för sig vad som är rätt och fel, varför man inte "får/bör" göra si eller så, för att sedan också få chansen att dela med sig av vad dem har att dela med sig av. Det finns inga barn i världen som föds dåliga. Det är vad/vem man 'lär' dem att bli. Det är inte alltid lätt att vara en bra förebild har i livet.  När man väl har kommit till den punkt då man inser att man skulle kunna vara en av dem, en av dem som gjort valet och vill vara en bra förebild, först då har man kommit en bra bit på vägen. "You get what you give or you got to give what you wanna get". Två meningar som låter så självklara, ända tills man bestämmer sig för att det är så man själv känner, det är så man väljer att leva. Tills dess, beklaga er inte, ingen annan än du har rätten att bestämma över din kropp, dina val och dina tankar. Ett påstende kan ge någon en tankeställare som också ger personen en känsla i förhållande till tanken. Man kan aldrig styra någons handling, det är ditt val