Jag har de senaste dagarna skrivit på tangenter som inte innehåler å,ä och ö. Av ren vana fortsätter jag göra det även fast jag egentligen inte behöver. Efter en vecka av hjärnceller som brunnit, svordomar för det ena och det andra, har min dator tagit sig upp ur kistan för att leva med mig ännu en stund. Tur man har en värdmamma som inte ger upp. Jag såg begravningen framför mig. Inte längre. Min dator lever, det tackar jag Kim för

Jag har aldrig ändrat mig som jag gjorde idag. All by a sudden. Från ingenstans. Alla pusselbitar föll på plats. Några personer finns det att tacka. Får dock bli en senare historia.

Jag har, som många vet, de senaste 4 åren velat bli polis. Jag har alltid gillat intrycket av sättet som dem arbetar på. Kommunicera med människor har alltid varit något for mig, särskilt det senaste 1 och ett halvt åren. Har alltid sett mig själv som en lättgörlig person, inte blyg och gillar att dela saker med andra människor.
Efter dagens lilla tripp till de "minderårigas fängelse" och ännu en fantastisk människa, som verkligen visste vad han pratade om, insåg jag att jag inte alls hör hemma i polisens kretsar. 

6 måndader i detta land har gjort mycket, på alla satt och vis. Kankse var det detta som krävdes för att jag skulle se hur långt jag kunde nå, vilka gränser som kunde nuddas innan man, med säkerhetslinor, hann rädda sig själv från att falla över kanten. Jag vet mycket väl att det första 2 månderna var väldigt vingliga. Ett tag kändes det som att man gick på lina. Lyfte man den ena foten för snabbt så vinglade man, andades tungt i väntan på att nervsignalerna skulle gå ända från hjärnan och tillbaka till foten igen sa att man kunde sätta ner den. Vissa dagar var linan tjockare och det var lättare att stå på den. På något vis känns det som att linan växte för var dag som gick. Den växte inte alls mycket men tillräckligt for att den idag ska kunna finnas där som ett tjockt rep som verkligen kan dra en upp om någon knuffar en.

Vad jag forsöker säga är att tiden här, med allt vad kommunikation och respekt har lärt mig, sa tror jag att mitt jobb numera kommer inrikta sig på att hjälpa barn/ungdomar. Barn som behöver bli respekterade och få chansen att få förklarat för sig vad som är rätt och fel, varför man inte "får/bör" göra si eller så, för att sedan också få chansen att dela med sig av vad dem har att dela med sig av. Det finns inga barn i världen som föds dåliga. Det är vad/vem man 'lär' dem att bli. Det är inte alltid lätt att vara en bra förebild har i livet.  När man väl har kommit till den punkt då man inser att man skulle kunna vara en av dem, en av dem som gjort valet och vill vara en bra förebild, först då har man kommit en bra bit på vägen. "You get what you give or you got to give what you wanna get". Två meningar som låter så självklara, ända tills man bestämmer sig för att det är så man själv känner, det är så man väljer att leva. Tills dess, beklaga er inte, ingen annan än du har rätten att bestämma över din kropp, dina val och dina tankar. Ett påstende kan ge någon en tankeställare som också ger personen en känsla i förhållande till tanken. Man kan aldrig styra någons handling, det är ditt val

Det visar sig. Tur nog sa har man forhoppningsvis aldern inne och vet vad man har skrivit. Hur det an blir (Mr/Mrs"anonym") sa gar inte jorden under, sant som det ar sagt.
Ibland ar det dock lite svarare att aterfa luften. Inte som att ta forsta basta pump och pumpa upp cykeldacket igen nar luften behagat pysa ut. Eller kanske ar det sa det borde vara? Slang hit en driva med bra pumpar sa ska jag snart ta reda pa saken :)


 

Chocken var nära, tro mig.
Stänger igen takluckan till bilen santidigt som jag stänger av den. Öppnar bakdörren och tar ur träningsväskan från barnstolen i baksätet. Tittar förvirrat omkring. Tittar inte bara en eller två gånger, till och med tre. Vad ser jag? Allt jag ser inom min vida synvinkel är killar, pojkar, GUBBAR!
Lost som jag var reagerade jag ändå på det "hey, are u with the adult soccer team?"
"Yes?" " great, u are with us, come over here"

Jag trodde jag skulle dö av skratt inombords. Vad säger man? Hej jag heter Sandra och inser just att jag inte har en chans i en nickduell med er, Good Luck u girl!!!!!

Högt gräs men konditionen överraskade dock stort. Tekniken hade som väntat gått lite i skymundan. Matchen gick förlorad, men det positiva är ändå att vi kan inget annat än att bli bättre och slå dessa ihop-plockade lag som spelat tillsammans hela vintern. Utmaningen har bara börjat. Skrattet ser ut att fortsätta hålla i sig. Lets keep it up and smile 

Ja, På tisdag då smäller det

Every man has his daydreams. Every man has his goal. People like the way dreams have. Of sticking to the soul. Thunderclouds have their lightning. Nightingales have their song. And don't you see I want my life to be
Something more than long

Ganska roliga saker som har hänt. Senare historia dock.
Var och såg en smak av broadway idag. Nästan så tårarna tittade fram.
Lycka och leende barn. Vem som helst hade sett, precis som jag, lyckan i dessa barns ögon. Gnistan som fanns där, jag hade utan tvekan tittat på dessa diamanter på mitt bröllop och mer än gärna hoppat diamanterna som man måste köpa för pengar.
Lycka är inget annat än kärlek mina vänner, kärlek

I thought about it today. It was a long time ago but I can still remember when I had that conversation with mr H.
I don´t really know why I did remember it. Anyway I did, whether it was good or not. Today, I experienced the last thing that really proofed it. Maturity is not always about age. You can be 10, 20 ,30, 40 or 50 years old to admit it. All people are human, we all make bad desicions sometimes. The thing is, we have to accept it, and forgive, to move along and get over it. Even though sometimes it´s hard, that´s just one little rock that has been falling from the mountain. To reach the highest mountain we have to walk all along the trail, if it´s sunny or not. For some people it might take years while some people never gonna reach it, or get stuck on the way. I´m not saying that we´re not gonna watch or observe the stones and just ignore them all. Just remember, it´s all up to ourselves how much time we spend on each, and how we decide to spend it.

One thing I know for sure, taking this big step is probably the best decision I have ever done

Min klänning kommer komma till användning, tro det eller ej.  Jag nästan visste att jag skulle få användning för den. Eller jag visste inte men jag hade en känsla. Magkänslan är alltid värd att lita på. Den får ha sina surhetsgrader men oftast är den lagom nöjd. Just nu bubblar den och värker på samma gång. Jag har skrattat så jag är garanterad  att passera 100 strecket. Minst sagt

I am so happy for you, I can´t even tell.

spenderade jag och Rikard en timme, om inte mer. Det hann till och med bli sol innan vi var färdigstädade. Men kul hade vi med våra svenska skämt

Anouk- Lost
http://open.spotify.com/track/5aYFHcmjFYMVlg9Gzcwznj

Kommer ihåg, ända sen jag var liten, att jag alltid har tyckt om att lägga mig när fönstret har stått öppet en stund innan man smyger fötterna under täcket. Så även en kväll som denna, fick jag med glädje stänga fönstren och krypa under täcket. Tappade just mobilen, såg den falla handlöst mot golvet. Av ren reflex lyckades jag sätta dit foten. I en fin båge dämpade jag mobilen och den fick en säker åktur ner till golvet för att sedan åter bli upplockad igen (på egen risk att möjligtvis falla igen). Behöver nog ingen träning innan matcherna. Mobilen v.s fotbollen. 1-0. Det går bra nu

Luftslottet som sprängdes. Lite senare än alla andra, men nu är den i alla fall sedd. Tacka vet jag att rikard tillslut lyckades kläcka ur sig att han hade den . Informationen var dock lite sämre, men hellre sent än inget alls. Stig Larsson, vilken hejare på att skriva. Till och med Usa har börjat läsa hans böcker

Varma sommarkvallar och elden som sprakar. Fattades bara gitarren och handen hade setat perfekt i handsken.
Synd nog kunde inte vara inbjudna killar spela sa vi fick noja oss med ljudet som elden hade att bjuda pa medan chokladen smalt pa tungan. Allt for stamningen, allt for denna avslappnande stamning. Kansla. 

Efter denna dag av koande kommer jag inte langre klaga nar man tvingas sta i en 10 minuters ko for att kassorskan pa ica ar lika trog som sirap. Dagens koande var inte 10 minuter snarare 100, men det var det vart. Vart nog for att gora om det igen. Allt for att lata blodet rusa genom kroppen och kanna det harliga lyckoruset. Disneyland var precis vad jag hade hoppas pa, om inte battre.

Denna stad ar en fantastiskt fin stad. Fin nog for att ta med nagra nara vanner och ateruppleva dessa underbara kvallar vid brasan. Kvallsdopp nar solen nar horisonten, svara over den raa kylan som tranger sig in pa kroppen, huttra pa en campingstol nar brasan varmer som mest. Valkommen till CA min vanner. Vem tanker inte tillbaka och vill ha sommar ganska sa snart? Jag ar en av dem. Det finns en tanke med allt mina vanner, var sa saker