Ibland får man bara sådär ont i magen. Hur ska jag klara av att lämna dessa hjärtebarn som har varit så givande på alla sätt och vis? Jag vet att det är en stund kvar, vi har alla fortfarande mycket att lära av varandra. Men ändå. Ena stunden ville jag bara stanna kvar hemma, nästa stund ville jag verkligen tillbaka. Nu sitter jag här efter ännu en arbetsdag. En dag som ser ut som vilken annan men ändå är så annorlunda och unik i sig, på sitt egna lilla vis. Jag sitter här och är mig själv evigt tacksam för att jag följde min vilja och gjorde något jag verkigen ville göra, en stund jag verkligen hade kunnat stanna hemma.

Efter 1 timmes bakning med Joey idag inser jag hur mycket vi har gett varandra. Än mer ska det så bli