Var ska jag börja. Fantastisk dag på alla sätt och vis. Det är först nu, såhär 8 månader senare, som jag verkligen känner mig stolt för vad jag har preseterat här. Först och främst är det inte lätt att vara långt hemifrån. Man har miljoners människor som man saknar och sen förlorar man eller tvingas skaffa sig nya rutiner, vilket inte alltid är så lätt.
När kim idag berättade att lillfröken igår kväll hade grinat för att jag ska åka hem om 4 månader kan man inget annat än att le. Jag ler för alla dagar vi haft tillsammans, (om det så varit världskrig eller fred) jag ler också för dem vi fortfarande har kvar att spendera tillsammans innan det är dags att knyta samman säcken. En säck som kommer vara full med erfarenheter som jag kommer spara och ha väldigt stor använding av. Livserfarenheter som jag verkligen inte kommer slänga bort. Jag ler samtidigt som jag också fäller en tår inom mig. Att två barn kan bli en så stor del av ens liv på så kort tid var inget jag hade förväntat mig

Innan detta blir för bölit, NYHET NR 2
Nyheten är ett skratt som säger: Synd att du i förra onsdagen skickade hem alla din "varma kläder" såvida det på detta ställe (olyckligtvis nog) fortfarande inte är lika varmt som här i chicago och har en tendens att vara lite småkallt på kvällen. (Hoppas innerligt att jag inte behöver köpa nya kläder)