Någon liten ynkling till cocosnöt lyckades hålla mig vaken alldeles för länge.
Klockan 6 ringde klockan. Kändes nästan som soppatorsk när städerskorna inte dök upp klockan 7 som vi alla väntat på. Av någon underlig anledning droppar dem in en och en halv timme senare. Tur för dem att jag inte är som Mr youngman och skickar noticer hem när "eleverna" är försenade.
mexikanarna är tillbaka när jag njutit av friska luften en timme. (tur var väl det för dem bjuder då inte på någon frisk luft)
rundtur på Sams med lillfröken. Eftersom mexikanarna inte är särskilt smarta tvingas jag sen använda det välkända fönstret som leverans/insmygningssväg. Några sekunder senare kommer Sue inhojtandes på gården. Nog för att jag visste att vi planerade sälja huset, frågan är bara vem som missade tala om den lilla detalen att folk skulle komma på visning idag?
Med Sue som "boss" och min hjärna som inspirerande inredare/dekorerare har jag aldrig varit så slut efter över 3 timmars städning. (ska då tilläggas att städerskorna redan varit här) Jag har heller aldrig städat ett 3 våningshus så snabbt. frågan är om jag någonsin gjort det och har något att jämföra med?!  Utan att fundera på saken flyttade fingrarna saker hit och dit, fort nog så att hjärnan inte längre fick chansen att säga vad den tyckte om saken. Efter klämda fingrar och en sen lunch (efter frukost klockan 7) , snarare lunchmiddag efter klockan 6, och stress av all dess slag var jag nog inte den charmigaste svenksa tös man kunde hitta i chicago en dag som denna. (ska tilläggas att jag då inte gav ut mitt nummer som den efterhängslade mexikanaren bönade och bad för)

Så Ellen, även om jag lät lite bitchig i telefonen, det var såklart inte till dig den lilla insidenten var till :)