One last post from this blog. I´ll do it in English, all for you Americano people :)

I´m home. Even though I almost missed my last flight from frankfurt, I finally made it. Was nice seeing my family and friends again knowing its gonna be for a little bit longer, not only for a short stop. I have had an amazing time in the United States and I`ll do my best to come back visit soon. I´m now starting/ catching up with my life back home. Excited how it´s gonna end- Kind of.

With all Love,

Sandra


Sharing one last letter that will reach my host parents today. THANK YOU

Dear Joel and Kim,

When I left home a year ago, I knew I signed a paper that told me some basis for how my year was supposed to be. For example it said I was given the opportunity to learn a new language, be part of a great family and experience something I would hopefully remember for the rest of my life. With hindsight, I know there is so much more that needs to be on this paper. Where do I start?

I hate to start this letter because I know that even the best stories have to reach an end, somehow. Leaving my home country was not easy. Settling in another, where I didn´t know the people or the language, was not easier. But for some reason, with you as a family, I know I have always been safe and in good hands. You have all taught me so much in life and there is no good way of telling you how appreciative I am for every minute you have been wanted to share and spend some time with me. You have two wonderful kids and you should be so proud of them.

I admire Joey for the loving person he is. Every child is unique, we all know that. But there is something special with this little boy that I will never forget. He has a heart of gold. A heart that has been going through a lot of exercises and emotions. A heart that always wants everybody to be happy. A heart that is fair, a heart that cares about people, especially his friends. Joey is something above all other 8 year old kids I have ever seen. He is, in all honor, a  Bissing, Joey Bissing is his name.

 

Emilie was only 3 years and 4 months when I got here. She was that cute little girl who could turn from a magnificent sunshine to a crying sad girl, from one second to another, just like kids do.

 

When I think back, there is no doubt about that Emilie was the hardest one, the one who challenged me every single day. Emilie is also the one I should thank the most for giving me so much. For teaching me so much about life and how to act and react. For all those days when she woke up, crying for the two of you, forced me to not get upset, angry or stressed. For those days where she challenged my patience to the point where I just had to bite my tongue and keep on smiling. Those days were hard, demanding, exhausting, challenging, but most of all, they were worthwhile and memorable. They made me grow, they made me strong and they made me realize a little bit of what life is as a parent and what effort you have to put in as a parent. They made me work with myself, how I behaved and reacted in different situations. Since then, I have learnt that it is not only about the child, it is also about how you act to the child as a respond to their behavior.

Emilie is, just like her brother, a great child. She is; loving, caring, clever, stubborn and willing to learn. She has a great smile. Her smile is big enough to make thousands of people smile. Emilie and Joey´s smiles are stuck in my mind, stuck in my heart. Their smiles will always be there and remind me how important it is to smile, especially those days when life is not going your way all the time.

I don´t know how to say thank you enough to both of you. Giving me this opportunity is one of the most beautiful things I could have ever wished for. I have been so blessed to have everybody in the Bissing´s family around, letting me be part of the whole entire family.

Joel and Kim, from the bottom of my heart, THANK YOU for letting me experience something so beautiful, incredible and memorable- Thank you.

 

With all love and gratitude,

Sandra 


Tomorrow

Thanks for an amazing year


been there, done that

Jag bara älskar känslan av att känna värmen från vattnet flöda på ryggen o hela kroppen. Tackar gudarna för att duschen kom till uppfinning. Matchen avslutades med seger, 1 mot 0. Tack för stödet mamma, fröken lyckades klämma in 1:an. Mitt rum är numera en enda röra. Imorgon väntar frukost med Systrarna page, social S nr fixning med fröken Sellin sen blir man tydligen bjuden på lunch också. . Har det varit världskrig? Mitt rum är en enda stor röra. Dags att städa upp det på riktigt. Om 4 dagar är jag hemma på riktigt.

BUT first: downtown saturday, party and really exciting dress up ;)

Can´t stop smiling.

Efter regn kommer solsken

Ja det hoppas jag innerligt. Dessa tornardo varningar går mig på nerverna. Måtte mitt flyg vara i tid på måndag.
Efter ett perfekt svensk avslut o flickan som lekte med elden intar jag nu bestämt sängen- För imorgon ska jag mysa med lite puppisar :)

Laddas för Torsdagens sista match görs det också.

Puss på Sverige

P.s "När du väl hittar en ros bland ogräsen måste du ju bara låta den blomma" "Om den inte får omsorg o kärlek så vissnar den ju"

Grym kväll con Mathilda.

?

undrar Vad man gör när maten inte får plats i matlådorna?


Ey you

Just a reminder:

I´m coming home pretty soon ;)


00.24

Klockan är efter 12. Jag har nog inte läst så många böcker och pussat så mycket på denna panna det senaste året. Vad gör man? I morgon är det fredag vilket betyder att det snart är helg. Man borde vara glad, själv känner jag mig mestadels ledsen över att det redan är helg. I morgon är min sista arbetsdag i detta land. Min sista dag då jag ska bädda dessa sängar. Min sista dag som jag ska servera lunch till 7 barn. Min sista dag där jag ska arbeta med det som jag en dag visste skulle få ett slut någonstans. Min sista dag är inte ens en heldag.

Hur gör man när man lämnar något/några man delat så väldigt mycket med? Hur håller man ett tal som på kortast möjliga vis talar om för alla hur tacksam man är och hur mycket allas bidragande kan betyda så ofantligt mycket? Hur gör man allt detta utan att fälla en tår? Kommer en kommer tusen. Kommer tusen finns det inget slut. 
Jag har idag på mig. Kapitlet ska avslutas på bästa sätt. Wish me luck!  

Sanningen

Som inte så många vet har jag, sen några år tillbaka, skämtat om att jag ska gifta mig med någon som vet hur man bygger ett hus. Någon som enkelt kan förklara att detta fungerar/fungerar inte osv.  När jag nu tänker efter på saken vad för kunskap man ev skulle behöva för att bygga ett hus undrar jag om jag möjligtvis skulle kunna göra det själv? Först och främs behöver man en plan att bygga efter, såklart VÄLDIGT viktigt. 
Det har tagit mig hela 1 år att bygga min egen,välplanerade, plan dvs den till kropp och själ. Jag kan vara bland de lyckligaste jag känner, ska dock tilläggas att jag känner mig själv allra bäst (kankse också därav anledningen) Anyway, under ett år har jag lärt mig väldigt väldigt mycket om mig själv men också väldigt mycket om andra. När jag nu insett att människor runt omkring inte tänker lika är då frågan- Ett hus är en del av livet, inte allt. En del som kan delas eller vara helt för en själv. Själv har jag under ett helt år lyckas skapa en hel människa, med några hinder men inte farligt många. Ett hus är bara en del av livet, inte allt. Tillbaka till frågan blir, hur svårt kan det vara att planera och bygga för ett hus när det bara är ett skal människan ska bo i? Om människor inte tänker lika, hur ska jag då kunna kommunicera så allt går min väg? Härmed tror jag bestämt att jag kan göra det själv, precis som alltid. Det får nog bli nästa sak att skriva på "att göra" listan. Önska mig lycka till. Ingenting är omöjligt.

P.s Pappa, HJÄLP!

LYCKLIG

Sjukt vad lycklig man kan bli för ett samtal. Tackar gudarna för röstmeddelandet jag fick av grandma denna kväll. Hon har tagit barnen till stugan så jag är ledig i morgon. Jag är LEDIG! Har snart avslutat maglagning för en hel vecka, både till mig och barnen. Tänka sig men det är sant. I morgon ska jag njuta.

Leona Lois spelas högt o för fulla muggar- I got you. Ja i alla väder, I got you.

Puss på er


Dump the list, not the guy

Efter ganska precis 11 månader i detta land ångar jag inte en sekund av det val jag tog en varm sommardag i Juli månad. Livet på andra sidan har gett mig så otroligt mycket, tillräckligt för att jag nu med all säkerhet kan säga att jag vandrat otroligt många fler stigar än förväntat. Stigar som tagit mig betydligt djupare in i skogen, stigar som också lärt mig finna vägen ut.

Med alla pojkar....

.... Som iaktar mig o natalie varje gång, samma tid o varje dag har vi nu också lyckats få ett erbjudande om personlig träning, helt gratis. Funderade ett tag på om det var för att han tyckte att vi behövde det. Efter att ha fått samma nummer o mailadress 2 ggr den senaste veckan har jag lite svårt att veta hur man säger nej på ett snällt sätt. Vem på jorden bad om 100 detjer samtidigt?! Så länge han inte har ett djup för barnuppfostran, öppen för diskussion och ger grymt mycket trygghet så är han visst inget att ha. nej shiiiiii fick ni. 
 

puss på er.
Snart så

SMILE, cause you are worth it

Barn kommer alltid vara barn, ända tills dom är vuxna.
Dagar som denna vill man bara släppa ut glädjetårarna och njuta av stunden. Världens underbaraste barn, det är vad jag har tagit hand om idag.

Mamma- vet inte om du skickat paket än? Glömde en liten detalj, nämligen att ge dig den nya adressen. OPPS

808 w Gold rd
60048 libertyville,  IL

4 veckor

4 veckor, närmare en månad. 1 november lämnar jag landet för att sedan anlända dagen efter. Det känns ganska konstigt men skönt. Nästan så det pirrade lite i magen när jag såg att det fanns flyg i inkorgen. En månad är inte alls lång tid, inte det minsta. Dags att avsluta det livet, som redan är bra, än bättre. Sen ni Mamma o pappa, då får ni allt stå ut med yrvädret ett tag framöver. (åtmindstone ett LITET tag)

Puss på er


Do what you said you would do, when you said you would do it, the way you said you would do it.

De orden får bli mitt tips när jag om 2 och en halv vecka lämnar över taktpinnen till den tös som närmare bestämt, den 22 oktober, får äran att ta över barnen. De barn som lärt mig så otroligt mycket under mitt år. De barn som jag har delat så otroligt många fina stunder tillsammans med. Ofattbart och obegripligt. Tror jag måste sätta punkt där för nu


RSS 2.0